Tidens somrar.

Tidens somrar rullar fram över skog och vatten, över de bubblande skratten och den tröstlösa natten. Tidens förändring låter mig gå, men inte utan att komma ihåg. Den vill inte få mig att glömma utan få mig att förstå, att efter varje frusen natt, väntar en klarare och alltmer värmande morgondag. Tidens minnen ömmar när de träder fram och läggs som på hög över mitt trasiga land. Jag blundar och långsamt börjar mitt hjärta åter slå när mitt öga möts av strålarna ifrån en sprungen vår. Det nya gräset träder fram för att ge liv åt en färglös strand. En tidlös himlen väntar där någonstans.

Ovårdade relationer.

Ovårdade relationer behöver städas upp och läggas i ordning. Allt har sin tid och sin plats sägs det. En relation till sin älskade eller nära vän rullar inte på av sig själv om man inte rår om den och lever med den. Livet mellan oss båda behöver fläta oss samman inte skapa knutar som blir hårdare ju mer vi drar. Att gå vidare för att kunna mötas i ett annat ljus eller för att kunna förstå vad som fört oss ifrån varann känns grymt men nödvändigt. Vi vill skydda oss själva och varann ifrån de sidor som sårar och visar oss svaga. Men istället kanske just det svaga är det som för oss närmare och får oss att förstå varandra. Det finns i min mening ingen gräns mellan hjärtat, hjärnan och själen, de talar fritt med varann och jag önskar jag lär mig att lyssna i stället för att försöka förstå.

Sagornas Sunne!

Efter en tripp till Sagornas lika Sunne fick jag med mig ett knippe rader som jag här nedan hällt upp i vas.

Det är något visst med människor. Det är något visst mellan väggar och golv. Det är något visst med tankar som svävar fritt utan kontroll. Det är något visst mellan tomrum och ifyllda blad . Det är något visst med att röra sig framåt och ibland stiga av.