Tidens somrar.

Tidens somrar rullar fram över skog och vatten, över de bubblande skratten och den tröstlösa natten. Tidens förändring låter mig gå, men inte utan att komma ihåg. Den vill inte få mig att glömma utan få mig att förstå, att efter varje frusen natt, väntar en klarare och alltmer värmande morgondag. Tidens minnen ömmar när de träder fram och läggs som på hög över mitt trasiga land. Jag blundar och långsamt börjar mitt hjärta åter slå när mitt öga möts av strålarna ifrån en sprungen vår. Det nya gräset träder fram för att ge liv åt en färglös strand. En tidlös himlen väntar där någonstans.