Heltid-Nolltid!

Ja, då var man åter på hemmaplan och herrarna i hagen gör sig påmind på både gott och ont. Alltid delade meningar när jag landar här hemma i historien för en stund. För det är lite så det känns att komma hem, som en historia som man försöker avsluta som förblir oavslutad pga att man återvänder. Samtidigt har man sina närmaste här som ger nytt liv åt historien på ett bra sätt. Antar att alla har speciella känslor till sin hemstad och att det på något sätt är svårt att bryta sig fri från gammal skit. Bra att komma ifrån ibland och få lite perspektiv på vart man är på väg och vad man vill. Jag har ju funnit mitt kall i musiken och det har varit en resa som heter duga innan jag helt bestämde mig för att hoppa upp på den pollen. Jag har provat leva på di verse stigar av ströjobb och jobbat heltid och sovit bort kvällarna i utmattning, inget jag vill tänka tillbaks på när jag får jord i ögonen. Jag har försökt att tyglas till att leva efter samhällets normer men slutat som ett litet paket med ett rött snöre knutet runt både armar hjärta och ben. Jag har hängt längs psykologens ben som kastat tabletter till mig för att jag skulle orka resa mig i alla fall en dag till. Inget för mig, jag kastade istället in både fingrar och handdukar i ekorrhjulet och lämnade över ansvaret till de som på något sätt får det här samhället att snurra på ett sådant märkligt sätt. Ingen heltid över mig, det får bli mat för dagen fast med öppna ögon och frisk luft i lungorna. Jag tycker att det skulle vara intressant om vi vågade utmana systemet och ifrågasätta hur det är uppbyggt. Erfarenheten säger mig att fler skulle få plats och vilja få plats om det bara fanns plats. Alla människor vill känna sig delaktiga och vara delaktiga vilket sorts handikapp eller diagnos man än har fått stämplat i pannan. Alla drar vi runt på samma bagage som vi så fint försöker dölja för grannen.

Kram och godkväll